Vårens oundvikliga rastlöshet

Nej nu är jag rastlös och jävlig igen, jag vet inte alls vad jag ska göra. Precis när livet började ”sätta sig” lite och saker började vrida sig till rätta så vill jag inte ha det så.

Jag vill nog inte vara kvar här trots allt.

Saken är ju den att jag faktiskt varit här i tretton månader och det är alldeles tillräckligt för att titulera mig både som utlandsjobbare och med den roll som jag jobbat med under den här tidsperioden. Jag behöver alltså inte jobba ett år till för att gnugga in det hela ytterligare i mitt CV.

Det här med Indien var ju egentligen ett projekt som gick ut på att ta ett steg utåt samt att lära sig nya saker och efter mer än ett år här nere så har jag såklart fortfarande mycket kvar att lära (det har man ju alltid) men det känns samtidigt som att det eventuellt inte är värt ytterligare harvande i det Indiska dammet.

Jag tror dessutom inte att jag får ut det jag vill ha, varken uppmärksamhetsmässigt, monetärt (jag är tydligen lite för dyr), bekräftelsemässigt eller ur en vardagsexistentiell synvinkel.

Sjuhundratjugotusenkronorsfrågan lyder alltså: Vad gör jag här nu när våren sveper in över Europa?

Jag ska nog tänka lite till och ta beslut.