torsdag, juni 08, 2006

Några guldtackor och en bil tack

Jag har fått en liten genomgång när det gäller hemgift och sånt i det här landet och det är helt galet. Hemma i Europa så finns det väl någon gammal tradition om att damens foräldrar ska stå för bröllopet även om just den traditionen känns ganska bortglömd och adaptiv.

Är man en kille i det här landet så är det världens hallabalo för då ska man typ få guld, bil, hus och hela paketet av sina svärföräldrar. Jag har till och med hört att vissa får ”lön” för att ”ta hand om deras dotter”.

Å andra sidan så har svärföräldrarna i vissa fall även krav på ”goda partier”, typ vissa yrken är att föredra och är man kille och lärare så är det sådääär då man inte riktigt kan öka sin lön på samma sätt som andra. Alla är sjukt fokuserade på pengar, land och smycken.

Bortgiften är en annan del av kakan, arrangerade äktenskap är väldigt vanliga här (typ 60% om inte mer) och det går helt enkelt ut på att föräldrarna hittar andra föräldrar med samma bakgrund, status och samma ”sätt att tänka”. Sen slår de sina påsar ihop som värsta bolagsuppköpet.

En annan galen grej är att om man har två döttrar så får inte den yngsta dottern gifta sig förrän den äldre. Är den äldre dottern skitful så har man det lite småjobbigt med andra ord.

Let me spell it out for you; C R A Z Y I N D I A N S.

5 Comments:

Blogger Thérèse said...

Jag pratade med unga indiska tjejer om giftemål och det bisarra var att dom flesta av dom var emto sk."love-marrige". Äktenskapet blev bättre och stabilare och föräldrarna valde ansåg dom. Det här hörde jag både från fattiga på landsbygden och välutbildade i Dehli. Att kolla in Hindustan Times kontaktannonser på lördagar eller söndagar är en höjdare. Det är en hel bilaga med annonser och det är för äktenskap och inget annat det annonseras. Ofta viktigt med blivande bruden eller brudgummens kast. Hur mycket tycker du att man märker av kasten? Jag som inte har så bra koll på det där tyckte inte jag märkte så mycket vilket kast en indier jag träffade hade.

7:00 em  
Blogger Östermalmsräven said...

Jo jag vet kontaktannonserna är galna, snacka om köttmarknad.

Jag har dålig koll på kasten men indierna har stenkoll på att skilja folk från folk. På något set så har de koll på bra/dåliga områden och familjeband osv så om de inte känner personen i fråga så räcker det med att de ställer två tre frågor sen vet de.

Fattar inte att de orkar hålla på...

7:32 fm  
Anonymous Anonym said...

Gud vad hemskt att gifta sig utan någon slags löööve.

9:05 fm  
Blogger Thérèse said...

Ja det känns väldigt konstig för oss i Västeuropa att bilda sig en uppfattnig om en person p.g.a hans eller hennes föräldrar och släktband. Mysko. Det där med kasten sitter tydligen djupt också både Gandhi och Nehru försökte visst bekämpa det utan framgång

9:49 em  
Blogger Östermalmsräven said...

thérèse: Jo det är lite adelskalender över det hela hahaha, dt är lite mysko hela paketet.

matilda: Jo men vissa anser att det är bättre då kärlek ibland kan få en blind och oförstående. de tycker man ska gifta sig först och sedan bli kär. Hur som helst galet.

7:02 fm  

Skicka en kommentar

<< Home